Saigaantilop

Vetenskapligt namn: Saiga tatarica

Underarter: Två underarter finns beskrivna: 1. Saiga t. tatarica: Från de Kirgisiska stäpperna (Volgaflodens mynning till ryska Altai) till Västra Dzungaria (Kina). 2. Saiga t. mongolica: Sydvästra Mongoliet.

Habitat: Torra stäpper och halvöken med fast grund. Färdas i större flockar i bergsområden och raviner.

Beskrivning: En särpräglad och utseendemässigt märklig antilop. Den är klumpigt byggt med ganska korta ben. Huvudets främre parti är uppåtvävd och nosen hänger ut en bit från överläppen, nästan som en liten snabel. Utseendet är dock väl anpassat, det är praktiskt att ha en nos som pekar neråt under sandstormar. Pälsen är gulbrun. Vikt upp till 70 kg, längd, utan svans (10 cm), upp till 170 cm och en mankhöjd upp till 80 cm. De halvgenomskinliga hornen, som bara finns hos hanarna, är svagt lyrformade och bleka till färgen.

Jaktmetod: Drevjakt (”stäpptryckjakt”) där flocken försiktigt drivs mot skyttarna, pürschjakt och vakjakt.

Jaktbar i: Kazakstan. EU-fredningsregler L 61 av 3.3.’97 (CITES): skyddsstatus: B (II). Mongolsk Saiga: Washingtonkonventionens lista I. Kazaksk och rysk Saiga: Washingtonkonventionens lista II.