Av: Rune Fich Weischer

Troféjakt möter nu för tiden motstånd, dels i form av autonoma och militanta grupperingar, som griper till fysiskt våld mot jägare, dels politiskt och inte minst i dagspressen.

Speciellt i utlandet, och inte minst i England, är denna utveckling påtalande.

När man nu lite grann känner till troféjakt behöver man inte följa med i debatten särskilt länge för att det står klart att en stor del av kritiken helt enkelt bygger på missförstånd. Om troféjakt i verkligheten var allt det som vissa medier beskriver och målar upp den, ja då skulle jag också vara emot troféjakt.

Man ser överskrifter som ”Rika människor betalar för att skjuta utrotningshotade djur” och senast ”Leopard fick krossat sina tassar, så att den lättare kunde skjutas”.

Det är uppenbart för alla, som känner till troféjakt, att överskrifter som de nämnda är rena påhittet, och att troféjakt absolut inte handlar om att rika människor skjuter hotade djur.

Troféjakt handlar om ganska vanliga människor, som går på jakt, och som söker nya utmaningar och upplevelser i utlandet.

Jag har två vänner som gör precis detsamma! De går bara inte på jakt. Den ene kör på mountainbike, och den andre spelar golf, och minst en gång om året reser de till utlandet för att köra på mountainbike eller spela golf i andra omgivningar än de som de är vana vid. De gör det inte bara för att spela golf eller cykla, utan i hög grad också för att möta nya utmaningar, nya människor och få stora upplevelser.

Det är också det jag söker och finner när jag reser på en jaktresa, och i verkligheten spelar jakt egentligen en mindre roll i allt detta. Det är upplevelsen man söker och reser ut efter. Var det inte det kunde man bli hemma.

Den fina trofén

Personligen frågar jag inte mycket efter hur stora mina troféer är. För mig är minnet om hur jakten är, de parametrar som jag bedömer mina troféer efter. Var jakten en stor upplevelse och utmaning, ja då är också trofén stor i mina ögon, oavsett vad måttbanden eller vågen visar.

Betyder det då, att jag inte gläder mig över att ha lyckan och förmågan att nedlägga en stor trofé? Absolut inte! Jag gläds bestämt också över att kunna komma hem med en stor trofé, efter att ha nedlagt djuret på den helt rätta tidpunkten medan den var på toppen.

Men troféns storlek är inte avgörande för mig om en jaktresa har varit lyckad eller dålig. För mig är det bara en bonus.

Troféjakt för alla

Jag förstår givetvis att oförstående människor finner troféjakt anstötlig när de bedömer ut i från bilder som motståndarna visar, utan att snegla till fakta och verklighet.

Men lyckligtvis är verkligheten en helt annan.

Troféjägare är inte lustmördare med obegränsad ekonomi, som reser världen runt efter sällsynta eller utrotningshotade djur. Troféjägare jagar endast djur från bärkraftiga bestånd och populationer. Vi är inte nödvändigtvis extremt förmögna, och det är inte på något vis blodtörst som driver oss.

Vi söker nya utmaningar och upplevelser i utlandet, och vi hade nog gjort detsamma om vår passion inte var jakt, utan golf eller cykling i terräng.